När ingenting finns kvar

Jag valde  för min mammas och mormors skull att stanna kvar i vårt land. Jag gjorde ett medvetet val, att ge mina barn svenska rötter och en svensk identitet. För jag ville ge dem det jag aldrig fick. Jag ville att de skulle få en stark självbild och en stark identitetskänsla. För mig var min mamma och mormor Sverige och allt som jag älskade från min barndom. Aldrig var heller min självbild starkare än när jag var ifrån mitt land. Jag var så svensk och jag var så stolt över att vara svensk.

Men när jag kom hem för att stanna, tillsammans med mina barn, så förändrades allt. Ingenting var vad jag trodde. Tryggheten var borta och öppenheten var borta. Den rådande mentaliteten i vårt land är ju som bekant; sköt dig själv och skit i andra. Det kan ju på sitt vis vara bra att man värnar om sin privata sfär. Men vår mentalitet i Sverige är mer arrogant än så, med detta krymper i mitt tänkande också respekten för sin medmänniska. För mig är det aldrig okej att  vända bort ansiktet från en medmänniska som behöver hjälp. För mig är det inte okej att vi har en stark rasism och mycket lite tollerans för alla människor som avviker från normen. 

Mitt land har inte givit mig mycket och jag och min familj blev flyktingar i vårt eget land, för vårt skydd skapade både utanförskap och komplexitet. Vårt land svek mig och mina barn, när vi behövde det som mest. Därför har jag vetat en längre tid, att ingenting finns kvar. Inte ens om vi skulle få rättvisa. Min största ångest har varit, att dö i detta land. Detta har varit min mardröm, för jag vill leva som alla andra och ha ett normalt och okomplicerat liv. Detta är inte möjligt här.

10 okt 2016